Senils tillhåll

Söndagskörningsdelen av dagens utflykt :)

Peo ringde mig i veckan och ville ut och testa sin niva. Ville veta om den gillade värmen eller inte. Han var rädd att den skulle koka som den gjorde när vi var i Hofors. Så han tyckte att jag skulle följa med så han slapp åka själv. Och jag kan väl inte säga att jag var direkt svårövertalad…

Så idag var vi ut på en tur. Denna gången i varsin bil !!
Det var varmt! Men rackarns kul! Vi åkte på en *host*vandringsled*host* som mest var ett halvt igenvuxet traktorspår.
Grymt kul att ha en egen bil och få köra själv. Helt annat än att sitta bredvid.

Efter att ha skumpat runt en stund på mer eller mindre synliga ”vägar” så stanna vi tog en vätskepaus.. En välbehövlig sådan. (Sa jag att det var VARMT?!)
Kom ut på en liten grusväg, som mest blev en transportsträcka fram till nästa skogsstig. Efter vägen hitta vi en liten ”crossbana” mitt i skogen som Peo tyckte att här ska vi åka.. Upp för en stor kulle och sen ner på andra sidan. Tydligen trodde han att jag skulle bli lite skraj av det, då man helt plötsligt bara såg huven och himlen. Men det gick hur bra som helst. Åkte in i skogen igen, lite mer klurigt att trixa sig fram mellan alla stenar å annat bråte som var i vägen, men det gick.

Det var här nivan tyckte att det var dags att koka första gången. Så Peo stanna och jag skulle stanna bakom honom. Dock missbedömde jag höjdskillnaden mellan höger och vänster sida av bilen. Så när jag hade stannat så stod bilen med en tjugo graders slagsida åt vänster. Lite otäckt till en början men den välte inte iaf Lätt var det att kliva ur också. Marken var närmare än den brukade var så att säga. Sen att man nästan ramla ur när man tagit av sig bältet och öppnat dörren gjorde ju inte saken sämre…

I med mer dricka i vattenbehållaren och sen åkte vi en bit till. Nu tog jag täten. Gick riktigt bra. Hade åkt den vägen som passagerare en gång tidigare så jag visste på ett ungefär vart vi skulle iaf. Dock kokade Nivan igen efter bara 500m, så vi bestämde oss för att vända hemåt efter att nivan hade fått lugnat ner sig en stund.

Nivan kokar för andra gången och vi bestämmer oss för att vända

Väl ute på grusvägen igen så såg Peo att mitt högra bakdäck såg konstigt ut. Och visst gjorde det det.. Hade tappat större delen av luften. Men jag kunde köra hem för egen maskin, så det var lugnt. Väl hemma hos Peos föräldrar så konstaterade vi att det inte var någon större fara. Blir till att inhandla en punkaspray och trycka i. Hoppas det fixar saken.

Så nu ser vi fram emot söndagen då vi ska till Ludvika och härja runt lite. Fast då blir det bara med min bil. Peo tyckte det blev för dyrt att hyra ett släp till nivan när vi ändå ska dit då ”Sweden offroad tour” drar igenom där vecka 29.

Glömde säga det.. Peos teori varför Nivan kokar hela tiden är att han inte lyckats fått ur all lera ur kylaren sen vi var i Hofors.. Och som han körde så är det ju ingen omöjligthet!

Jag vill flytta… Just nu är det varmare i lägenheten än utanför!! Bedrövligt isolerat!
Nej en lång kall dusch så kanske man blir människa igen.

Har idag varit med Peo till Blötberget och åkt i skogen med hans Niva. Det gick sådär kan man säga.
Redan när vi åkte hemmifrån så smådugga det, men Peo hade kontaktat väder-wannabe-gudarna (smhi?) och dessa hade påstått att det skulle vara lite nederbörd, 0,3-0,5 mm på hela dagen och som vanligt så hade de fel. Smådugget hemma övergick till mer och mer blötsnö ju närmar målet vi kom. Så väl framme så snöa det på rejält. Men vad gör det, vi skulle ju sitta i en bil ändå. Så efter samling och förarmöte så kommer första problemet. Få bort imman på rutan så att vi skulle se något. Men med ett icke existerande värmepaket ( kranen var tydligen tvärslut och låg hemma ) så hade vi problem. Lösning: Jag fick med jämna mellanrum offra min mössa som torkverktyg för att vi överhuvudtaget skulle se vart vi körde. Efter de första två streckorna så började imman lätta lite så att vi hade iaf hjälplig sikt.

När vi kom in på tredje slingan så hittade vi mitt i leden en ”döskallemärkt” avstickare. Det var här vi skulle tillbringa de närmaste timmarna. Döskallemärkta banor var nya för dagen och lite tuffare. Men Nivan traska på rikitgt fint utan större problem. Efter en bit så var det dock kö. De framför oss hade problem. Så det var ju bara ur och kolla läget medans man vackert vänta. Gick en sväng för att kolla hur det såg ut längre fram och det var STENIGT. Sånna av model stor. Tog ett par kort för att visa Peo vad som väntade och gick tillbaka mot bilen.

Det är här rubriken kommer in i bilden, för framför oss stod det två killar med varsin fyrhjuling med tillhörande 4-5 åring som började mista modet. Det var nu det snöade som mest också. Efter att vi hade stått och kollat på en Kingcab i sådär en 10-15 minuter som hade kört fast framför dem så kom jag på att jag hade provianterat en godispåse på macken när jag tog ut pengar. Tyckte att det var lite väl taskigt att stå där å trycka i mig godis helt själv så jag traska fram till ungarna, höll fram påsen och fråga om de ville ha. Att se en unge skina upp så mycket för en liten godisbit tror jag aldrig att jag har gjort. En av papporna sa att det där var nästan värt en tjuga/bit. Så jag skaka ut nästan halva påsen gav det till honom och sa att jag skickar räkningen. Så då hade jag gjort dagens goda gärning.

När Kingcaben sen kom loss så tuffade vi vidare en liten bit och det fanns en alternativ väg förbi det toksteniga partiet som jag nämnde tidigare. Så väl nedanför var det stop igen. JA, det var kingcaben som hade lyckats hängt upp sig igen… Denna gången med framaxeln på en sten. Så där blev vi stående ett bra tag. Till slut kom det en terrängbil 13 och drog lös honom så han fick vända och ta sig tillbaka samma väg som den kom. Innan de avlägsnade kingcaben så hade den dock grävt fina gropar lite här och var. Snökedjor med piggar på gräver riktigt bra i mark utan tjäle. Så tack vare det så gled Peo ner mellan en sten och ett träd. Med typ en 3-4 dm spelrum. Det tog en kvart, tjugo minuter innan han hade fått nosen ner i slänten så att han kunde backa upp på stigen igen. Det var nu Peo var lagomt mör i axlarna, stora däck och ingen servo. Han lär ha träningsverk imorgon.

Glada i hågen att vi äntligen komit loss så tog vi oss an nya utmaningar. Kom förbi ett par hinder med lite trixande. Nu återstod bara ett större hinder som stod i våran väg för att komma fram. Efter att ha gjort en Kent (möblerat om skogen) så kom vi över första delhindret. Det var då lukten av bränd koppling började bli tydlig. Ungefär då kommer en Nissan parol som någon hade matat mer alldeles för mycket steroider, fanns nog inte mycket som var original när det gällde hjulupphängning, axlar och så vidare, från andra hållet och undrar om vi vill ha hjälp ut. Så med trasig koppling så tyckte Peo att det var bäst att bli utdragen.

Förutom de sista metrarna, som vi hade kommit förbi om bara kopplingen hållt, så måste jag säga att den där Nivan är ruggig på att ta sig fram.

En kul sak som vi fick höra som hände en av den andra bilarna var att han hade ett 120 kg städ på flaket. Detta hade han satt fast med spännband i golvfästena för att det inte skulle åka runt å ha sig. Dock var städet av en annan uppfattning. När han drog på uppför en liten backe så tackade städet för sig, tog med sig ena golvfästet och den bakre luckan och la sig på marken på slinga 1.