Dock var det ANINGEN lerigt, men ack så kul vi hade. Tror även David, som åkte med, tyckte det var ganska kul.
Idag var jag ut till Peo (där även bilen bor) och gick lös på den med högtryckstvätten.. Det behövdes kan man säga! Det tog en stund, men nu är den nog flera kilo lättare.

Under dagen avverkades allt från hjultapp (två gånger på samma bil ) och diverse fastkörningar till lerinpackningar och gyttjebad.

Här kommer några av de 360 bilder som jag tog under dagen…

När vi kom in på tredje slingan så hittade vi mitt i leden en ”döskallemärkt” avstickare. Det var här vi skulle tillbringa de närmaste timmarna. Döskallemärkta banor var nya för dagen och lite tuffare. Men Nivan traska på rikitgt fint utan större problem. Efter en bit så var det dock kö. De framför oss hade problem. Så det var ju bara ur och kolla läget medans man vackert vänta. Gick en sväng för att kolla hur det såg ut längre fram och det var STENIGT. Sånna av model stor. Tog ett par kort för att visa Peo vad som väntade och gick tillbaka mot bilen.

Det är här rubriken kommer in i bilden, för framför oss stod det två killar med varsin fyrhjuling med tillhörande 4-5 åring som började mista modet. Det var nu det snöade som mest också. Efter att vi hade stått och kollat på en Kingcab i sådär en 10-15 minuter som hade kört fast framför dem så kom jag på att jag hade provianterat en godispåse på macken när jag tog ut pengar. Tyckte att det var lite väl taskigt att stå där å trycka i mig godis helt själv så jag traska fram till ungarna, höll fram påsen och fråga om de ville ha. Att se en unge skina upp så mycket för en liten godisbit tror jag aldrig att jag har gjort. En av papporna sa att det där var nästan värt en tjuga/bit. Så jag skaka ut nästan halva påsen gav det till honom och sa att jag skickar räkningen. Så då hade jag gjort dagens goda gärning.

När Kingcaben sen kom loss så tuffade vi vidare en liten bit och det fanns en alternativ väg förbi det toksteniga partiet som jag nämnde tidigare. Så väl nedanför var det stop igen. JA, det var kingcaben som hade lyckats hängt upp sig igen… Denna gången med framaxeln på en sten. Så där blev vi stående ett bra tag. Till slut kom det en terrängbil 13 och drog lös honom så han fick vända och ta sig tillbaka samma väg som den kom. Innan de avlägsnade kingcaben så hade den dock grävt fina gropar lite här och var. Snökedjor med piggar på gräver riktigt bra i mark utan tjäle. Så tack vare det så gled Peo ner mellan en sten och ett träd. Med typ en 3-4 dm spelrum. Det tog en kvart, tjugo minuter innan han hade fått nosen ner i slänten så att han kunde backa upp på stigen igen. Det var nu Peo var lagomt mör i axlarna, stora däck och ingen servo. Han lär ha träningsverk imorgon.

Glada i hågen att vi äntligen komit loss så tog vi oss an nya utmaningar. Kom förbi ett par hinder med lite trixande. Nu återstod bara ett större hinder som stod i våran väg för att komma fram. Efter att ha gjort en Kent (möblerat om skogen) så kom vi över första delhindret. Det var då lukten av bränd koppling började bli tydlig. Ungefär då kommer en Nissan parol som någon hade matat mer alldeles för mycket steroider, fanns nog inte mycket som var original när det gällde hjulupphängning, axlar och så vidare, från andra hållet och undrar om vi vill ha hjälp ut. Så med trasig koppling så tyckte Peo att det var bäst att bli utdragen.

Förutom de sista metrarna, som vi hade kommit förbi om bara kopplingen hållt, så måste jag säga att den där Nivan är ruggig på att ta sig fram.

En kul sak som vi fick höra som hände en av den andra bilarna var att han hade ett 120 kg städ på flaket. Detta hade han satt fast med spännband i golvfästena för att det inte skulle åka runt å ha sig. Dock var städet av en annan uppfattning. När han drog på uppför en liten backe så tackade städet för sig, tog med sig ena golvfästet och den bakre luckan och la sig på marken på slinga 1.